Sitter på lektion. Lärarens mun går i ett. Ser hur munnen rör på sig, hör ett monotont ljud strömma i mina trumhinnor.
Vill ha tystnad. Har tröttnat på naturkunskap. Läraren förstår inte att jag sitter uppkopplad, det är bra det.  Han förstår att han inte behöver hålla sträng koll på mig. Jag är en så kallad mönsterelev.

Jag har alltid haft lätt att lära mig saker. Men mina koncentrationsproblem får mig att ha svårt att fokusera mig på lektionstid.

Funderar på att gå ut ur klassrummet. Orkar inte se min lärares äckligt kaffemissfärgade tänder glänsa av salivet som fradgas när han talar. Orkar inte se hans vidriga mustasch inte heller hans äckliga fiskliknande ögon.

Hejdå. Nu går jag.

Jag skulle springa till bussen idag.

Framför bussen, bara ett stenkast från chauffören halkade jag på den frostiga asfalten.
Jag lät mig själv ligga där, skam och smärta var det enda som existerade just då.
Mannen som styrde bussen lät motorn brännas på.
Skulle jag vänta på att bussen fördes och pressades hårt mot min kropp?

Jag lät inte den tanken sväva inom mig så länge.
Mitt intellekt lät mig inte.
Jag reste på mig och busschauffören greps av panik och tvärnitade.

Nästa sekund kommer jag bara ihåg i små partin.
Suddiga minnen och små flashbacks.
Hjärnan var fylld av tankar och funderingar.
Jag hade inte plats för så mycket annat.
Men jag minns att bussens förare kom utrusande.
Hans ansikte var rött av ilska och munnen rörde sig upprepande.
Jag såg hur saliv skvätte och rann längst hans gråa skäggstubb då han skrek.

Det var en upprivande upplevelse. Tack Busschaffisen och den hala asfalten.

Solens distinkta strålar strimlas av persiennen.
Kisande blickar jag ut ur sovrumsfönstret.
Ser mig själv ståendes, så jag lägger mig ner.
Hjärtat bultar hårt och jag finner en svettdroppe rinna längst min kind.
Tystheten känns onekligen skrämmande.
Tankarna går i otakt.

Känner hur ögonlocken sakta sjunger.
Dvala.
Drömmer abstrakt. Tankar som ej går att tolka med sinnet.
Öppnar ögonen igen. Hör fågelsång.
En välskapt melodi susar i öronen när jag reser mig igen,
nu med mer kraft i kroppen.

Jag granskar dagen omsorgsfullt. Låter inte någonting passera min vy.
Jag känner vinterkylands stickande köld riva mina kinder.
Mina kinder som snabbt skiftas till rött.
Det luktar snö. Det luktar avgaser och förvirrade människor.
Det är vinter, det ser jag i blickarna på folket som står brevid mig.

Snart är det jul.
Jag fördömer inte julen.
Men det är som ett gift i staden.
Ett gift som sprider sig som en löpeld.
Jag ska inte fira jul.

Jag skall bara granska dagen, grundligt.

Det glimmar till i ögonen när kniven blänker mot badrumsbelysningen. Ser min spegelbild på bladet, som nu nästan helt blivit täckt av blod. Jag ser miserabel ut, eller jag känner mig iallafall så. Blodet fortsätter rinna längst armen ner mot armbågen där det tar stopp och börjar droppa. Det kalla vita kaklet som jag står på är inte vitt längre. Det är så otroligt skönt, känsel. Den enda känslan som fortfarande existerar inom mig.

För kniven mot handleden igen. Låter den pressas in lite djupare i handleden. Nu har jag kommit åt pulsådran, det sprutar till. Högtryck. Känner mig yr. Känner mig kall. Känner mig lugn. Börjar sakta tappa fattningen, och faller till golvet. Jag kommer dö nu, tänker jag.

Får mitt "förnuft" till fånga och inser att jag borde stoppa blödningarna. Tar en handduk, pressar den mot armen. och kryper ut till mamma. Hon blir hysterisk och tar mig i sin famn med tårar rinnande och ringer ambulansen. Sen blir det mörkt.

Vaknar av ett vitt sken. Det är ljust och varmt. Känner mig törstig. Behöver vatten. Nu. Jag öppnar ögonen och ser att jag ligger på sjukhuset. De berättar till mig att jag höll på att förlora 50% av allt mitt blod och att jag var några minuter från att dö.

Jag ler.

Jag har fått en del konstiga resulteringar kring mitt näst senaste blogginlägg.

Hotbrev, arga kommentarer, till och med har jag fått konkreta mordhot.
Rätt komiskt tyckte jag i början. Då jag insåg att mina inlägg här i bloggen verkligen tryckte på folks känsliga punkter. Jag kände att jag ville strida mot cencuren och vara lite kontroversiell av mig. Jag lyckades.
Ni som nu undrar hur det i själva verket gick till den där natten. Kommer aldrig få svar på den frågan. Ledsen att säga det. Ha ha! Ni som vill att mitt lilla påstående skall vara korrekt får tycka så, ni andra kan ju tycka att det var några destruktiva fantasier från mitt håll. Det är helt upp til er.

Så nu hälsar jag segern med att säga Amen!

-stay tuned-

Såklart. Det var rätt åt honom.

Idag på tunnelbanan hände något jag aldrig skulle kunna drömt om.
En tjej. Nej, snarare en kvinna log mot mig. Inte åt mig. Utan verkligen mot mig.
Det har aldrig någonsin hänt förut.

Hennes ögon var blå som den varmaste is. Hennes läppar var av matt röd. Som en ängel blickade hon mot mig med sin skärande blick. Jag trodde att mitt hjärta skulle explodera. Men värst var min hjärna. Allt jag någonsin trott på vändes upp-och-ner på bara några sekunder.

För första gången på många år kan jag sitta här framför datorn med ett leende. Inget artigt låtsasflin. Utan ett riktigt leende, med riktiga känslor.

Det viskar i mina öron: "Sluta upp med tramset, sluta, sluta". Har bestämt mig för att fullständigt skita i min hjärna idag. Idag agerar jag på känsla. Och min känsla idag är lycka. Tack!

En ny vecka har uppstått. Alltså en vecka närmare det eviga. Döden.
Det kvittar vilken dag det är. Livet känns ändå så oändligt livlöst.
Har släppt ut det salta vattnet ur mina ögon, låtit det rinna tills det tog stopp.
Den här helgen. Precis som alla andra helger.
Mina kinder känns konstant fuktiga. Det har aldrig gått ett helt dygn i mitt miserabla liv då mitt ansikte inte har speglats av vätska. Tystnaden löper genom mina vener. En tomhet som ingen kan beskriva med ord. Inga kraftigt hårda dunkande ljud från mitt hjärta bultas. Ingen puls pulserar i mina ådror.

Tillbaka till verkligheten. Det trista verkligheten. Ge mig en verklighetsflykt. Vad som helst. Vad som helst. Snälla.