Jag skulle springa till bussen idag.

Framför bussen, bara ett stenkast från chauffören halkade jag på den frostiga asfalten.
Jag lät mig själv ligga där, skam och smärta var det enda som existerade just då.
Mannen som styrde bussen lät motorn brännas på.
Skulle jag vänta på att bussen fördes och pressades hårt mot min kropp?

Jag lät inte den tanken sväva inom mig så länge.
Mitt intellekt lät mig inte.
Jag reste på mig och busschauffören greps av panik och tvärnitade.

Nästa sekund kommer jag bara ihåg i små partin.
Suddiga minnen och små flashbacks.
Hjärnan var fylld av tankar och funderingar.
Jag hade inte plats för så mycket annat.
Men jag minns att bussens förare kom utrusande.
Hans ansikte var rött av ilska och munnen rörde sig upprepande.
Jag såg hur saliv skvätte och rann längst hans gråa skäggstubb då han skrek.

Det var en upprivande upplevelse. Tack Busschaffisen och den hala asfalten.