Idag på tunnelbanan hände något jag aldrig skulle kunna drömt om.
En tjej. Nej, snarare en kvinna log mot mig. Inte åt mig. Utan verkligen mot mig.
Det har aldrig någonsin hänt förut.

Hennes ögon var blå som den varmaste is. Hennes läppar var av matt röd. Som en ängel blickade hon mot mig med sin skärande blick. Jag trodde att mitt hjärta skulle explodera. Men värst var min hjärna. Allt jag någonsin trott på vändes upp-och-ner på bara några sekunder.

För första gången på många år kan jag sitta här framför datorn med ett leende. Inget artigt låtsasflin. Utan ett riktigt leende, med riktiga känslor.

Det viskar i mina öron: "Sluta upp med tramset, sluta, sluta". Har bestämt mig för att fullständigt skita i min hjärna idag. Idag agerar jag på känsla. Och min känsla idag är lycka. Tack!

En ny vecka har uppstått. Alltså en vecka närmare det eviga. Döden.
Det kvittar vilken dag det är. Livet känns ändå så oändligt livlöst.
Har släppt ut det salta vattnet ur mina ögon, låtit det rinna tills det tog stopp.
Den här helgen. Precis som alla andra helger.
Mina kinder känns konstant fuktiga. Det har aldrig gått ett helt dygn i mitt miserabla liv då mitt ansikte inte har speglats av vätska. Tystnaden löper genom mina vener. En tomhet som ingen kan beskriva med ord. Inga kraftigt hårda dunkande ljud från mitt hjärta bultas. Ingen puls pulserar i mina ådror.

Tillbaka till verkligheten. Det trista verkligheten. Ge mig en verklighetsflykt. Vad som helst. Vad som helst. Snälla.

Är förundrad. Förvirrad och skrämd.

Har fått support av folk. Folk som bryr sig. Folk som känt sig liknande.
Trodde inte att något sådant existerade. Visste ej att människor kunde vara så.
Ingen har någonsin sagt något lyftande till mig. Aldrig varit trevliga, tills jag startade bloggen.

Tack så mycket. Behöver verkligen det här just nu.

Detta må vara orelevant information. Men för er som kanske är intresserade av mig får ju svar på sina frågor. Förhoppningsvis.


Jag är en artonårig filosoferande ungdom. Går tredje året på gymnasiet, estet. Ägnar dagarna främst åt att skriva dikter och rita teckningar som uttrycker mina känslor.
Jag bor i inre delen av Stockholm. Känner ingen i närheten. In fact, jag har inga riktiga kompisar. För mig är det svårt att ha en kompis, på grund av mitt sinne. Finns inget mer ointressant än att vara i närheten av någon som inte är likasinnad.
Jag hoppas på att jag får allt jag vill ha sagt i denna blogg. Hoppas därefter också att folk kan förstå sig på oss som inte tänker som alla andra. Oss speciella.
Jag föredrar inte regn framför solsken, jag föredrar inte hat framför kärlek. Jag anser bara att allt sånt är ointressant.
När jag väl gör illa mig själv kan jag svära över min själ att det inte har med uppmärksamet att göra.
Jag lyssnar sällan på musik. Om det blir något är det främst lugn indiepop, ballader eller klassisk musik.
Är det något mer ni vill veta är det väl antagligen bara att fråga. Ser gärna fram emot komplimanger och kritik, men håll er på en human nivå. Tack.

Jag har haft starka funderingar kring frågan om jag är en människa eller inte.


Det är sällan jag känner mig glad, sur, arg eller ledsen.

Jag har inga känslor.

Jag har aldrig gett ifrån mig ett varmt leende.
Jag har aldrig gett ifrån mig en känslosam blick.
Jag har aldrig gett någon en kärleksfull kyss.
Jag har aldrig sagt att jag tyckt om någon.

Därför skär jag mig. För att få leva i illusionen att jag har känslor.
Att jag är som alla andra.

Nu kan ni förakta mig och mina tankar.
Men glöm ej att förakt går hand i hand med okunskap.

Brutet näsben skrapas mot en krossad hjärna.
Trasigt revben, rispar upp ett blodigt hjärta.
Sakta pumpas blodet ut ur venerna.
Den varma hudfärgen skiftas grå.

Det är helg igen. En till jävla skithelg.
Helgen är ett påhitt för att vi ska ta en meningslös rast.
En känslolös rast från vårat lidande liv.

Det går inte att rymma från vardagen.
Tro mig. Jag har försökt.

Försvinn. Försvinn ohygglyga framtid.
Till en ensam väg där livet speglas mot den våta asfalten.