Idag på tunnelbanan hände något jag aldrig skulle kunna drömt om.
En tjej. Nej, snarare en kvinna log mot mig. Inte åt mig. Utan verkligen mot mig.
Det har aldrig någonsin hänt förut.

Hennes ögon var blå som den varmaste is. Hennes läppar var av matt röd. Som en ängel blickade hon mot mig med sin skärande blick. Jag trodde att mitt hjärta skulle explodera. Men värst var min hjärna. Allt jag någonsin trott på vändes upp-och-ner på bara några sekunder.

För första gången på många år kan jag sitta här framför datorn med ett leende. Inget artigt låtsasflin. Utan ett riktigt leende, med riktiga känslor.

Det viskar i mina öron: "Sluta upp med tramset, sluta, sluta". Har bestämt mig för att fullständigt skita i min hjärna idag. Idag agerar jag på känsla. Och min känsla idag är lycka. Tack!