Solens distinkta strålar strimlas av persiennen.
Kisande blickar jag ut ur sovrumsfönstret.
Ser mig själv ståendes, så jag lägger mig ner.
Hjärtat bultar hårt och jag finner en svettdroppe rinna längst min kind.
Tystheten känns onekligen skrämmande.
Tankarna går i otakt.

Känner hur ögonlocken sakta sjunger.
Dvala.
Drömmer abstrakt. Tankar som ej går att tolka med sinnet.
Öppnar ögonen igen. Hör fågelsång.
En välskapt melodi susar i öronen när jag reser mig igen,
nu med mer kraft i kroppen.

Jag granskar dagen omsorgsfullt. Låter inte någonting passera min vy.
Jag känner vinterkylands stickande köld riva mina kinder.
Mina kinder som snabbt skiftas till rött.
Det luktar snö. Det luktar avgaser och förvirrade människor.
Det är vinter, det ser jag i blickarna på folket som står brevid mig.

Snart är det jul.
Jag fördömer inte julen.
Men det är som ett gift i staden.
Ett gift som sprider sig som en löpeld.
Jag ska inte fira jul.

Jag skall bara granska dagen, grundligt.