Moget tittar jag melankoliskt ut över denna vackra horisont.
Tystnaden är ofrivillig.
Jag önskar att jag kunde passa in överallt, som en kameleont.
Men min hjärna är motvillig.

När jag blundar kan jag till min förvåning höra några ljud.
Jag hör vaga läten av en ensam fiskmås.
Dessa ljud gör så att jag inte kan motstå att få gåshud.
Blir förvånad att en sådan känsla i min kropp kan uppnås.

En trollslända landar på en liten sten framför min blick.
Den fallande solens strålar framhäver en underbar färg.
En så gammal slända i ett så underbart skick.
Att ett så litet djur kan få en sten att se ut som ett berg.