tystnad och längtan.

Jag längtar, som jag alltid gjort, efter något nytt. Något som plötsligt skall hända. En tvist, vändning, förändring. Vad som helst.
  Har väntat i år och dagar nu. Mitt ego säger att jag skall sluta förvänta mig något. Men hjärtat säger att jag skall fortsätta tro. Fortsätta leva i illusionen att min liv plötsligt skall få en positiv vändpunkt. Men icke. Jag börjar sakta tappa hoppet.
   Tankarna på känslor och kärlek börjar sakta vissna. En blomma som inte fått smaka på vatten, tyna bort. In i ett hav av elände, nöd och misär.
 
Snälla synvilla, visa dig!

Vill inte leva i detta självbedrägeri.